Det här är faktiskt en del av en uppgift jag gjorde på svenskan. Man skulle skriva en krönika om något, som exempelvis skolan. Jag är intresserad av skolpolitik, så då var det ett självklart val för mig att skriva om just det här ämnet om skolan (ni förstår när ni läser). Blev faktiskt mycket nöjd över min krönika och jag fick beröm för den, så det är därför jag tänker publicera den här på bloggen. Jag hoppas att ni tar er tid till att läsa den och ni får jättegärna ge respons om ni vill.

Rosenkindade barn, med nyfikna och naiva blickar, går i hand i hand med deras stressade föräldrar på väg mot de stora byggnaderna. De är de byggnaderna de har fantiserat om bakom dagis låsta stängsel och nu är de på väg dit. Äntligen ska man få börja skolan, som ens storasyskon. Kanske kunna jämföra sig lite mer med dem. Ett sommarlov, som hade känts oändligt, en ny ryggsäck och kanske till och med några nya fräknar på näsan.

Barn som kollar nyfiket på varandra och en fröken som välkomnar en med penna, skrivblock och en liten namnsång. Sedan vid klockan två kommer föräldrar instormande i hallen, för att hämta deras barn. Barnen berättar ivrigt om första dagen i skolan, medan deras föräldrar lyssnar med halvt öra.

Nu har de nyfikna och naiva blickarna bytts ut mot trötta och allt för medvetna blickar. Sommarloven är nu inte längre oändliga utan alldeles för korta. Kroppshållningen är ihopsjunken på grund av den stora bördan vi bär på våra axlar. Ångesten över framtiden har växt till en stor klump i magen. Vad hände egentligen med; Var barn så länge du kan? Hur har ni tänkt att vi ska kunna vara barn när läxhögarna räcker oss upp till öronen och när ni vuxna bara ställer krav och säger att vi måste ta ansvar?

Tillvaron blir ju inte bättre av att Herr Skolminister sitter i sin bekväma stol i sitt fina kontor i huvudstaden och bestämmer ditten och datten. Nytt betygsystem och högre krav. Bara för att han insåg att länderna runt omkring hade skenat iväg i kunskapsmålen. Herr Skolminister har även glömt bort de barn som nog behöver mest hjälp. Barn som t.ex. har specifika läs och skrivsvårigheter. Många av dem kan knappt klara sitt eget modersmål för att toppa det med engelskan. Hur har han då tänkt sig att klämma in franskan för dessa elever? Han har bestämt att man ska söka på sjutton ämnen istället för som tidigare sexton ämnen, då kunde man räkna bort sitt sämsta betyg eller ha svensk/engelska, som ej är betygsgrundande. Hur blir det då för dessa elever idag, som har svensk/engelska? Det gör ju att de bara kan söka på sexton ämnen! Är det schysst mot dem?

Tänk på barnen som drömde om att bli astronaut, kirurg, veterinär eller pojken som ville bli historieprofessor. Hur de såg hur deras drömjobb gick i kras en efter en. Till sitt stod bara några få alternativ till yrke kvar och bara för att de inte fick den hjälpen de behövde. Även fast de ropade på hjälp. Hjälpen uteblev, för att skolan inte hade de ekonomiska resurser de ville ge dessa barn med drömmar. Vem var boven till detta? Jo, kommunen, som hellre ville lägga pengar på rondeller och dansbandkampen. De gjorde skolan till sin lilla sparbössa och ignorerade ropen efter hjälp.

Det är inte vi ungdomar, som kan göra någon förändring åt detta. Utan bara ni vuxna! Det är ni som har makten att göra någon förändring. Det enda vi ungdomar kan göra är ropa efter hjälp och hoppas på att vi blir hörda. Har inte ni varit rosenkindade barn med nyfikna och naiva blickar någon gång? Har inte ni haft drömmar om ett framtida jobb?

/Kram Ebba <3