Det är en kall oktoberkväll och den första snön har lagt sig, som ett täcke över det gråa vinterlandskapet. Jag står på tågperrongen och väntar på att tåget ska komma. Tåget som ska ta mig till min morfar och bort från denna allt för dystra plats. Jag kollar på klockan, det är fem minuter kvar. Fem ynka minuter och sedan slipper jag denna lilla ”håla” och jag kommer befinna mig i min morfars famn. Tanken på att bli omsluten av morfars armar och känna hans välbekanta doft, får mina ögon att fyllas av tårar. Jag känner hur en varm tår vandrar längs min kind. Jag torkar snabbt bort den med baksidan av min hand och kollar mig omkring, för att försäkra mig om att ingen såg den ensamma lilla tåren. Men ingen har ens sneglat åt mitt håll. Det gör mig konstigt nog lite besviken. Men jag vet inte varför.

 

***

 

Jag vill vara osynlig, kunna vandra runt på denna jord utan att synas, vara osynlig för alla. Jag vill slippa elaka ord och blickar. Jag skulle göra vad som helst för en dag utan att vara rädd för att synas, en enda dag. ”Är det för mycket begärt”?

 

Jag sitter inne på skoltoaletten, som rent utav stinker urin och avlopp. Men jag har vant mig vid lukten efter alla raster jag har spenderat här. Skoltoaletten är min tillflykt när rasterna är allt för långa. Det är det närmaste jag kan komma att vara osynlig. Sittande bakom en nerklottrad dörr på en nerpissad toalett, här känner jag mig trygg.

 

Jag minns att det inte alltid varit så här. Jag har aldrig varit populär, men jag hade några kompisar en gång för länge sedan. Jag kommer ihåg hur vi spenderade vår mesta tid i en koja ute i skogen, som inte låg allt för långt bort från mitt hus. Vi brukade låtsas att vi var krigarprinsessor och att kojan var vårt fort. Vi blev ofta attackerade av våra fiender och olika monster, men vi lyckades alltid besegra dem. Det minnet brukar få mig att le. Jag har inte lekt i den kojan på flera år. Men ibland brukar jag gå dit i hopp om att få minnas, minnas hur det känns att ha kompisar. Men det blir bara svårare och svårare för mig, för var dag som går.

  

***  

 

Rösten från högtalarna på tågperrongen väcker mig ur mina tankar. Den irriterande rösten informerar om att tåget kommer bli tio minuter försenat. Jag med min vanliga tur. En tanke slår mig att det här kanske är ett tecken. Jag har aldrig varit en speciellt vidskeplig person, men tänk om det här ett tecken. Ett tecken på att jag inte ska ge mig av och att allt kommer bli bra. Men sedan inser jag att det bara är en önskedröm, det här inget tecken. Tåget är ju alltid försenat.

 

***

 

-        Se dig för din äckliga lilla horunge!

Orden gör mer ont än smärtan som börjar blomma ut i höften efter att jag blivit hårt knuffad in i ett skåp. Jag förstår inte varför det gör så ont. Jag borde vara van vid det här laget. Van vid elaka ord, som äcklig, horunge, ful och fitta. Det borde vara vardagsmat för mig, så varför gör de så ont?

 

Jag tar ett djupt andetag och försöker blinkar bort tårarna. Jag får inte gråta, inte nu när alla ser på. Jag tar ytterligare ett djupt andetag och biter sedan ihop. Jag tar upp mina böcker, som jag tappade på golvet när jag slog in i skåpet och går vidare med sänkt huvud. Allas blickar är riktade mot mig, de bränner mot min hud, torterar mig. En del är skadeglada, elaka, irriterade, men det är de medlidande blickarna som är värst, de gör mest ont av alla. Om de verkligen känner medlidande för mig varför står de bara där och ser på? Varför hjälper de mig inte? Sträcker ut en hand och räddar mig från detta mörker? Ingen av dem har ens försökt prata med mig, inte ens ett litet ord, ett ”Hej” hade räckt.

 

Sedan finns det dem som blundar, blundar för det som händer eller låtsas att allt är bra. De orkar inte möta problemen, så de väljer att blunda. När de har blundat tillräckligt länge och öppnar ögonen igen är de blinda. Blinda för det som händer mitt framför deras ögon.

 

***

 

Det är fredagseftermiddag och jag har bara en lektion kvar. En lektion och sedan slipper jag detta helvete i två dagar. Jag går med snabba steg till lektionen, med sänkt blick och famnen full med böcker. Jag hör några alltför välbekanta röster bakom mig, så jag snabbar på stegen. Rösterna kommer närmre, så jag ökar farten ytterligare. Men jag är inte snabb nog. Rösterna kommer närmre och närmre. Jag känner hur hjärtat flyger upp i halsgropen. Ska jag springa? Innan jag ens har hunnit bestämma mig känner jag två händer mot min rygg. De knuffar mig framåt. Jag faller handlöst mot marken med böckerna i min famn, allt går så snabbt. Jag hinner inte ens skrika. Rätt som det är befinner jag mig på marken med böckerna runt omkring mig. Min näsa gör ont och snart upptäcker jag att det är blod på golvet. Jag blöder näsblod. Rösterna skrattar, men de blir snabbt avbrutna av en stark stämma:

-        Vad händer här då?

Det är Karl, min NO lärare. Han har tagit dem på bargärning. Jag kan knappt tro det. Det här kanske äntligen får ett stopp. 

-        Vi larvar oss bara, svarar en av rösterna.

-        Stämmer det?

Först förstår jag inte att Karl har riktat frågan till mig. Men när ingen svarar kollar jag mig nyfiket om och ser att alla kollar på mig. De väntar på ett svar, ett svar från mig. Här har jag min chans. Min första och kanske enda chans. Jag vill svara ”Nej”. Jag måste svar ”Nej”! Men det går inte. Jag försöker, men ordet vill inte komma ut. Det är som att jag har glömt bort hur man pratar. Jag måste göra någonting. Vad som helst! Skaka på huvudet. Ja, jag kan skaka på huvudet.    

-        Eller hur Sara? säger en av rösterna otåligt.

Jag kollar upp av förvåning. Jag har aldrig hört någon av dem säga mitt namn förut. Det förvånar mig att de ens vet vad jag heter. Jag kollar upp på personen som sa mitt namn, Pontus. Det är så han heter. Han möter min blick. Jag vill kolla bort, men jag kan inte. Han har något hotfullt i blicken. Det är en varning.

-        Eller hur Sara? säger Pontus ännu en gång och den här gången betonar han varje ord.

Hur kunde jag för en sekund tro att det här skulle få något stopp. Det var bara en dröm. En dröm som alltid kommer förbli en dröm.

-        Ja, kraxar jag fram.

Karl suckar och säger sedan:

-        Ta det lite lugnare nästa gång och Sara du kanske borde gå till skolsköterskan, för att få stopp på näsblodet.

Sedan går han. Han lämnar mig sittande på golvet med Pontus och hans underhuggare runt omkring mig. Jag blöder och han lämnar mig åt vargarna, som törstar efter blod. Det lilla hopp som jag krampaktigt har hållit mig fast vid i alla år är nu borta. Ingen kan rädda mig. Ingen förutom mig själv.

 

***

 

Jag hör hur tåget närmar sig, äntligen. Om bara några sekunder så kommer tåget rulla in på perrongen. Jag tar ett djupt andetag. Det är bara några sekunder kvar och sedan slipper jag den här skiten, några få sekunder. Jag kollar mig omkring, för en sista gång. Ingen här vet vad jag tänker göra. Jag undrar om de skulle stoppa mig om de visste. Ljudet utav tåget blir bara starkare och starkare och snart ser jag det. Jag går fram till kanten av perrongen, tar ett djupt andetag och blundar. Jag ser mitt liv blixtra förbi bakom mina ögonlock. År av rädsla och skräck. Jag orkar inte längre, det blir inte bättre. Det här är min enda utväg. Jag tar mitt allra sista djupa andetag och hoppar.

 

Komentera gärna och säg vad ni tyckte om den!!