I början av detta året gick jag till vårdcentralen på grund av att jag kan få jätteont i mina handleder. Jag blev sedan vidare skickad till ortopeden. Väl hos ortopeden fick jag veta att jag har överrörliga handleder och att smärtan kommer att avta i och med att jag blir äldre då lederna blir stelare. Ortopden frågade om jag hade några fler besvär och då berättade jag om mina underben, som jag har haft ont i sedan jag var ungefär elva år gammal när jag tränar och går längre sträckor. Han sa att det kunde finnas tre olika anledningar till min smärta, var av en utav dem var kompartmentsyndrom.

Det finns två olika slags komparmentsyndrom, akut och kronisk. I mitt fall misstänkte ortopeden att jag hade kronisk, som är den mer ovanliga utav dem. Musklerna i benen omges av hinnor eller ben som bildar muskelfack. Om dessa muskelfack är för trånga för musklerna på grund av att man exempelvis skadat sig och muskeln svullnat, så kan det då göra ont både när man vilar eller anstränger sig. I mitt fall när jag ansträngde mig. Man får inte bara ont utan muskeln, blodkärlen och nerverna kan skadas.

För att ta reda på om man har kompartmentsyndrom mäter man trycket i musklerna genom att föra in en tjock nål. När ortopeden mätte trycket i mina ben hade jag runt 34 i båda och då är allt över 20 onormalt. Sedan bad han mig gå runt tills jag fick ont i mina ben och så skulle han mäta trycket i mina ben igen. Andra gången han mätte hade jag över 80 och då vill jag bara påminna att allt över 20 är onormalt. Han rekommenderade starkt att jag skulle opereras då det kan skada muskeln, blodkärlen och nerverna i benet. Det de gör när de opererar är att de öppnar muskelfacken, så att muskeln får mer plats. Jag och min mamma kom fram till att jag borde operas då smärtan faktiskt påverkar mitt liv väldigt mycket.

Nu har det gått fem veckor efter operationen. Jag har en så länge bara opererat ett utav benen. De två första veckorna var verkligen pina och pest. Mitt ben svullnade upp jättemycket och jag hade blåmärken och blodutgjutning över hela benet samt att jag knappt kunde stödja på det. Nu har svullnaden gått ner jättemycket och jag kan gå med benet utan kryckor. Dock har jag fortfarande inte samma rörlighet i fotleden, som på andra benet, men jag har varit hos sjukgymnasten och fått massor av övningar, så det ska bli ändring på det.